Kvalitativ och kvantitativ stimulans

Ofta förknippas stress med för högt ställda krav eller för mycket stimulans. Men riktigt så enkelt är det inte. Stress kan i lika hög utsträckning bero på underkrav eller för lite stimulans. För att känna meningsfullhet i tillvaron är det viktigt att vardagens åligganden för med sig kvalitativ stimulans. Vad som ger kvalitativ stimulans skiljer sig givetvis från person till person, och en bra bedömningsgrund är hur utvecklande personen upplever uppdraget. Rimmar uppdraget illa med ambition, intellektuell kapacitet, intresse eller värderingar så är risken stor att den kvalitativa stimulansen är för låg. Men hur låg den kvalitativa stimulansen än är för en person, så kan ändå tempot vara högt, dagarna långa och den kvantitativa stimulansen för hög. Om den kvalitativa stimulansen är låg är även motståndskraften mot den kvantitativa stimulansen låg. Och omvänt, om den kvalitativa stimulansen är hög, så är ofta resistensen mot den kvantitativa stimulansen också hög.

När jag rannsakar mig själv ser jag en tydlig korrelation mellan kvalitativ och kvantitativ stimulans. Jag har många gånger höga och specifika krav på progression, och jag vill lösa uppgifter snabbt och effektivt. Spelar jag instrument är jag i regel inte roligare än att jag föredrar att öva, jam eller slöa genomspelningar är oftast inte min melodi. Saknas den preussiska ordningen och en medveten strävan mot ett gemensamt mål är det inte ovanligt att min motivation störtdyker, och min känslighet för ljud och kalabalik blir väldigt påtaglig. Mingel, eller flerdagars häng där folk har näsan över en skärm och hjärnan i sociala mediernas värld är en annan sak som många gånger ger mig stressreaktioner. Jag känner mig bakbunden och får ångest, samtidigt som den mentala tröttheten svämmar över alla bräddar och får energin att ta första bästa färdmedel till månen. Däremot är något av det bästa jag vet att koncentrerat sitta ett par timmar och prata med en annan människa, verkligen ha kontakt med personen bakom masken. Full närvaro och kontakt gör mig engagerad, och jag finner oftast samtalen oerhört givande. Sällskapsspel där slumpen avgör utfallet är något av det mest uttröttande jag vet. Däremot går jag helt upp i strategispel där jag har möjlighet att påverka utgången. Tröttheten struntar jag i och tiden bara försvinner. Det jag tar upp är förstås bara småsaker i tillvaron. Men är den kroppsliga responsen på småsaker så pass påtaglig är det av största vikt att se till att de stora sakerna i tillvaron ger kvalitativ stimulans. Och med denna följer alltså tolerans för hög kvantitativ stimulans.

Annonser

Dubbel bestraffning

Min uppväxtsituation var sådan att jag från ett håll fick höra att jag borde bry mig mer om mitt yttre, jag borde sminka mig, jag borde använda figursydda kläder, jag borde raka benen och ditten och datten. Från ett annat håll fick jag höra att kvinnor som intresserar sig för sitt utseende, sminkar sig och går omkring i högklackat är fjompiga. Ofta följde med kommentarerna från det senare hållet förlöjligande gester och förställd röst. Jag var vidare livrädd att någon skulle se antydan till former eftersom jag kände mig extremt obekväm med de kommentarer, blickar och det tafs som vissa personer utsatte mig för. Ingen nämnd, men jag syftar alltså inte på mina jämnåriga klasskamrater, utan personer av betydligt högre ålder. Från att jag var tretton år till att jag var femton gick jag omkring i säckiga kläder för att skydda mig, och hade någon erbjudit mig en burka hade jag gladeligen tagit på mig den. Framåt gymnasiet vågade jag komma ur min presenning, och jag började klä mig även i sådant som inte passade in i kategorin vandrande tält. Någon enhetlig stil hade jag knappast, men hur jag än gjorde så var det fel. Målade jag tånaglarna kom nedsättande kommentarer från hållet som tycker att kvinnor är fjompiga. Men gick jag klädd i byxor och vid skjorta fick jag från samma håll höra nedlåtande kommentarer med en undran om jag hade blivit flata. Och i luften hängde en outtalad självklarhet att det var något att se ner på. Så det räckte inte med att inte se ”kvinnlig” ut enligt mainstreamkulturens måttstockar. Det gällde samtidigt att inte se för ”okvinnlig” ut. Även den andra sidan, den som var kritisk om jag inte aktivt arbetade med att se mer ”kvinnlig” ut satt mig att balansera på en tunn lina. Det var viktigt att jag ”brydde mig om mitt yttre”. Men gud nåde mig om kjolen var för kort, byxan för tight eller ryggen för bar. Det gick inte för sig, för då var jag vulgär.

Många anser tydligen att det står var och en fritt att tycka, kommentera eller till och med vidröra andras kroppar som de behagar. Ofta behöver en inte ens gå ut på gatan för att bli ansatt. Hur en person än väljer att göra med sitt yttre så är det ofta någon annan som har en åsikt eller något nedlåtande att säga. Så grattis, hur du än gör blir det fel! Och inte nog med det. En person som uttrycker en åsikt om vad som duger kan i en handvändning mycket väl komma med en föraktfull kommentar även om du undvikit det personen tidigare uttryck sig nedlåtande om.

Nya vanor och ny energi

Som jag skrev i det här inlägget så har jag börjat rehabilitera mig själv mot mina sömnbesvär och min trötthet. Sedan jag skrev inlägget har jag utökat min dagliga meditationsexercis till totalt 40 minuter om dagen. Jag mediterar 20 minuter direkt när jag kliver upp, och 20 minuter när jag kommer hem på kvällen. Vidare har jag nästan helt uteslutit gluten och mejeriprodukter från min kost. Jag är inte 100%-ig absolutist, men äter sedan en vecka tillbaka nära 0% gluten och mejeriprodukter. Trodde det skulle ta veckor, kanske månader, innan jag upplevde någon skillnad. Men resultatet lät mig inte vänta. Mer än hälften av den tid jag sover är jag numera nere i djupsömn. Jag har mer energi, är klarare i huvudet, orkar ta itu med saker samt känner mig allmänt mer tillfreds med tillvaron. Fortfarande har jag en bra bit till vad jag skulle kalla ”normal” ork, normal för mig alltså. Men idag har jag gjort två saker som jag inte kunnat göra på månader. Jag har varit med på ett skivstångspass, och jag har kört bil. Hade någon för en vecka sedan sagt att jag idag, måndagen den 2 maj skulle ha tillräckligt med energi för att delta på ett skivstångspass och mental skärpa att kunna köra bil så skulle jag ställa mig skeptisk till det. Men verkligheten har visat på omvälvande resultat även om jag ännu en gång vill betona att jag fortfarande har en bra bit att ta mig innan jag kan se mig själv som återställd.

Men vad äter egentligen den som vill hålla mejeriprodukter och gluten på betryggande avstånd till frukost? Här skriver jag bland annat om min favoritmåltid frukost samt hur mycket som då bestod av mejeriprodukter och gluten. Jag vill ju inte vara utan lyxen att äta en rejäl och god frukost, så när jag beslöt mig för att dra ner på mejeriprodukter och gluten behövde jag hitta på något annat som jag upplevde som lyxigt och gott. Idag är det bovetegröt med hallon, blåbär, chiafrön, linfrön, solrosfrön samt sojadryck som tillsammans med ett hårdkokt ägg kickar igång min dag. Efter denna dunderkur är jag beredd att möta dagen. Jag är medveten om att min frukost kanske inte är den allra bästa på kolhydratfronten. Men vad gäller kolhydrater så är min riktlinje att undvika rent socker så gott det går, och att i stort äta lågkolhydratkost. Både min lunch och middag är definitivt fattiga på kolhydrater.

Sedan jag började undvika rent socker och sträva efter att äta lågkolhydratkost har en trevlig bieffekt uppenbarat sig. Min kosthållning har gjort att jag sakta men stadigt gått ner i vikt. Innan jag fortsätter vill jag bara lägga in en brasklapp. Smalhetsnormen eller viktnedgång för viktnedgångens skull är inget jag stödjer. Hälsomässiga skäl är den enda anledning som ligger bakom min önskan att gå ner i vikt. Innan jag blev så trött som jag nu har varit en tid så tränade jag ganska mycket. I samband med att mina besvär tilltog slutade jag träna eftersom jag upplevde det som att träning stressade kroppen mer än vad som var hälsosamt. Jag upplevde det som att kroppen fylldes av stresshormon, men att må bra-hormonen aldrig infann sig. Därefter kom jag till ett skede då min mentala och kroppsliga trötthet var så stor att jag inte orkade träna alls. Det i kombination med skräpmat gjorde att jag gick upp i vikt, vilket såklart blev ytterligare en belastning för den redan trötta kroppen. För orkens skulle vill jag återfå den vikt jag hade förut. Så jag inte behöver bära på extrakilon som gör allt tyngre när energinivån redan är låg.

 

 

Valborg på landet och tankar om storstan

Igår var det valborgsmässoafton. O och jag var inbjudna på inflyttningsfest/valborgsfirande hos S. Sedan ungefär en månad tillbaka bor S tillsammans med sin hund och sin katt i ett gammalt torp på landet utanför Nynäshamn. Kakelugn, trägolv, gamla möbler, skog utanför fönstret, grusväg som leder upp till huset och hela rubbet som jag drömmer om. Fantastiskt trevligt att komma ut, och vädret visade sig från den trevliga sidan. Innan vi for iväg för att lyssna på gratiskonsert med Jan Johansen blev vi bjudna på lasagne. Kvällen avslutades för O:s och min del med majbrasa.

Trivdes fint i sammanhanget, och vad mig beträffar så handlade det inte enbart om att få komma ut till naturen och tystnaden på landet. Alla vi träffade var varma, ödmjuka och öppna, den sociala atmosfären var behaglig och välkomnande. Det fanns utrymme åt alla.

I storstan upplever jag (och det är alltså min högst subjektiva upplevelse) det som att det ofta råder ett högt tempo och ett tufft klimat som jag inte kan hantera. Status och karriär är allt, vilket inte behöver vara fel i sig. Men för en person som mig, en som inte har vassa armbågar, en som inte tar plats på andras bekostnad, en vars liv inte imponerar på någon, en som står utan kontakter, och en som inte har pengar, statusprylar eller statusintressen är det tufft. I storstan är jag ingen. Verkligen ingen, sedd av ingen och intressant för ingen. Om jag inte själv armbågar mig fram eller skriker så finns ingen utrymme åt mig. Tempot och stressen är hög, alla vill synas och det finns inte utrymme åt alla på scen. För den som inte slagits med näbbar och klor och lyckats få en plats på båten blir storstan en kamp för att överleva.

När jag har bott på mindre orter har det inte varit speciellt svårt att få betalda spelningar i kyrkor, för organisationer eller för företag. Även om kontakter underlättar så behöver du inga sådana, har du något att komma med finns det rum för dig också. Saknar du kontakter i storstan är den världen stängd för dig. Det är samma med jobb. I storstan har jag inte fått ett enda jobberbjudande utan kontakter. När jag bott på mindre orter har jag utan kontakter lyckats få både sommarjobb och extrajobb.

Jag upplever det som att trots att storstadsborna är fler på liten yta så kommer de på något sätt längre ifrån varandra än folk i mindre samhällen gör som har lite mer utrymme mellan varandra. Kanske nödvändigt om det ska vara möjligt att leva i en storstad. Du kan ju inte gå Drottninggatan fram och hälsa på varenda tomte du möter. Men distansen gör det i alla fall för mig svårare att binda vänskapsband med andra. På de mindre orterna jag bott på har jag nästan omedelbart knutit an åtminstone till en handfull personer. I storstan är det svårare, och jag tror att det förutom den sociala distansen även beror på den fysiska distansen. Kollektivt tar det 50 minuter för mig att ta mig hemifrån och till jobbet från dörr till dörr. Det går vidare fortare för mig att ta mig hemifrån och till jobbet, än hemifrån och till någon jag känner och umgås med. Alla jag känner och umgås med bor mer än 50 minuters restid bort. Förstå vilken insats att ens komma hem till någon! Läge för kort spontanfika? Njae…

För att inte förtvina i storstan behöver du om du ser saken ur min synvinkel rejält med skinn på näsan. Du behöver dels klara av det fysiska klimatet med all betong, allt stök och allt buller. Du behöver även klara av stressen och det tuffa sociala klimat som råder, vara tävlingsmänniska, begåvad, karriärs- och statusinriktad, ha kontakter, men framför allt kunna armbåga dig fram. De färdigheter som krävs rimmar illa med att vara Trötters dubbelgångare och i behov av lugn och ro samt möjlighet att få finnas och utvecklas på sina villkor.

Kompledighet och simning

Eftersom jag jobbade i helgen tog jag ut komp igår och idag. Helgen blev en lång och mödosam historia, jag var ensam från kansliet och fick hålla igång närapå 12 timmar under lördagen. Är ju tufft att ha en allt-i-allo roll där jag är organisatör, problemlösare på plats och dessutom ska föreläsa. Förutom att jag inte har samma superkoll och skärpa som förut, så är min stresskänslighet långt ifrån vad den borde vara, och stressmomenten lyser knappast med sin frånvaro vid en sådan tillställning, tro mig. Upplevde det under helgen som att helgjobb sliter på mig bra mycket mera nu än förut, och jag tänkte att jag under kompledigheten kommer vara så uttömd att jag på min höjd orkar ta mig från sängen till vardagsrumssoffan. Nog har jag varit trött, behövt ledigt, men så illa som jag trodde att det skulle bli blev det inte. Jag har idag, min andra lediga dag, till och med lyckats ta mig till simhallen! Är helt otroligt stolt över det, första gången jag fått mig till att träna på jag vet inte hur länge.

Förut har jag inte varit helt nöjd med att jobba helg och sedan få kompensationsledigt en vardag. Resonerade som så att ingen annan är ju ledig en vardag. Det var på den tiden jag levde efter modellen att på vardagar ska jag jobba, och på helger ska jag finnas där för andra människor eller uppdrag. Idag tycker jag det är helt underbart att vara ledig när andra jobbar. Simmar du mitt på dagen en vardag behöver du inte trängas med andra motionärer. Större delen av tiden på badhuset hade jag en bana helt för mig själv. Mitt på dagen en vardag kan du gå och handla utan att behöva trängas eller köa. Allt går så mycket smidigare när majoriteten är på jobbet och det är förhållandevis tomt ute. Och det kommer knappast några förslag från andra på umgänge. Inte för att jag inte tycker om andra, tvärt om! Men är mina batterier totalt urladdade så kan jag bara ladda dem igen om jag inte behöver vara social eller har en massa folk omkring mig.

För några år sedan gick jag en kurs i projektledningsverktyget LFA . I vårt Nepalprojekt använder vi LFA. Idag slog mig tanken att LFA kanske kan vara tillämpbart i mitt eget liv. Tänker att jag kanske får anpassa verktyget en del, men att jag har ett övergripande mål som är kopplat till att må bra mentalt och fysiskt eller kanske personlig utveckling. Men mera konkret formulerat förstås. Ska grunna lite på det och se om det skulle fungera. Många gånger flyter jag bara runt och kämpar för att räcka till åt allas behov. Allas behov förutom mina egna. Ibland handlar jag väldigt klokt och vad det kan verka genomtänkt. Och ibland när det verkar genomtänkt har jag inte ens tänkt igenom det som verkar genomtänkt, i alla fall inte medvetet. Men jag vill inte att mitt liv och min utveckling ska lämnas åt slumpen längre. Jag vill konkretisera så jag förstår vad som händer och vad jag behöver göra, arbeta målmedvetet och förhoppningsvis få kontroll över mitt liv och min inre otrygghet. I första hand skulle målen alltså inte handla om yttre prestationer, utan om mitt inre mående.