Dubbel bestraffning

Min uppväxtsituation var sådan att jag från ett håll fick höra att jag borde bry mig mer om mitt yttre, jag borde sminka mig, jag borde använda figursydda kläder, jag borde raka benen och ditten och datten. Från ett annat håll fick jag höra att kvinnor som intresserar sig för sitt utseende, sminkar sig och går omkring i högklackat är fjompiga. Ofta följde med kommentarerna från det senare hållet förlöjligande gester och förställd röst. Jag var vidare livrädd att någon skulle se antydan till former eftersom jag kände mig extremt obekväm med de kommentarer, blickar och det tafs som vissa personer utsatte mig för. Ingen nämnd, men jag syftar alltså inte på mina jämnåriga klasskamrater, utan personer av betydligt högre ålder. Från att jag var tretton år till att jag var femton gick jag omkring i säckiga kläder för att skydda mig, och hade någon erbjudit mig en burka hade jag gladeligen tagit på mig den. Framåt gymnasiet vågade jag komma ur min presenning, och jag började klä mig även i sådant som inte passade in i kategorin vandrande tält. Någon enhetlig stil hade jag knappast, men hur jag än gjorde så var det fel. Målade jag tånaglarna kom nedsättande kommentarer från hållet som tycker att kvinnor är fjompiga. Men gick jag klädd i byxor och vid skjorta fick jag från samma håll höra nedlåtande kommentarer med en undran om jag hade blivit flata. Och i luften hängde en outtalad självklarhet att det var något att se ner på. Så det räckte inte med att inte se ”kvinnlig” ut enligt mainstreamkulturens måttstockar. Det gällde samtidigt att inte se för ”okvinnlig” ut. Även den andra sidan, den som var kritisk om jag inte aktivt arbetade med att se mer ”kvinnlig” ut satt mig att balansera på en tunn lina. Det var viktigt att jag ”brydde mig om mitt yttre”. Men gud nåde mig om kjolen var för kort, byxan för tight eller ryggen för bar. Det gick inte för sig, för då var jag vulgär.

Många anser tydligen att det står var och en fritt att tycka, kommentera eller till och med vidröra andras kroppar som de behagar. Ofta behöver en inte ens gå ut på gatan för att bli ansatt. Hur en person än väljer att göra med sitt yttre så är det ofta någon annan som har en åsikt eller något nedlåtande att säga. Så grattis, hur du än gör blir det fel! Och inte nog med det. En person som uttrycker en åsikt om vad som duger kan i en handvändning mycket väl komma med en föraktfull kommentar även om du undvikit det personen tidigare uttryck sig nedlåtande om.

Annonser

Fuskare som urholkar systemet

Idag stod att läsa på text-tv att det i stor utsträckning har förekommit fusk på högskoleprovet. Ett 80-tal personer ska ha betalat upp emot 100 000 kr för att under provet, med en ligas hjälp, få de korrekta provsvaren uppläste i en hörsnäcka. Utöver den här gruppen har vi även den grupp som anlitar en spökskrivare, alltså en person som med falska identitetshandlingar går och skriver provet i fuskarens namn. Jag gissar att det vi kan läsa om på text-tv och hitta information om i internets mera ljusskygga gömmor endast är toppen av ett isberg. 80 personer som med fusk hamnar i toppen ändrar den normerade poängen för de ärliga med 0.05. Med 200 fuskare kan den normerade poängen ändras med upp till 0.1. Lägger du till ytterligare fuskare påverkas givetvis den normerade poängen ännu mer. Var och en är fri att göra vad hen vill så länge det hen gör inte sker på andras bekostnad. Men att göra saker på andras bekostnad är oacceptabelt. Tanken på att fuskarna kan vara blivande läkare och jurister känns inte speciellt trygg.

När jag tittar på nomineringstabellen för hösten 2015 så ser jag att endast 75 personer tilldelades 2.0, vilket är den högsta normerade poäng som är möjlig att få. Fuskar ett 80-tal personer så är det inte omöjligt att gruppen som får 2.0 enbart består av fuskare. Jag har några frågor till fuskarna. Är det ok att fuska på antagningsprov till konstnärliga utbildningar? Lämna in arbetsprover som inte är dina alternativt anlita en proffsmusiker som gör ditt spelprov till musikhögskolan? Om inte, vad gör det mera ok att fuska på högskoleprovet? Finns det över huvud taget någon synvinkel som kan försvara att en ärlig person som egentligen skulle få ett bättre resultat än en fuskare får en sämre normerad poäng bara för att fuskaren med hjälp av plånboken tar till oärliga metoder och bryter mot spelreglerna? Har en fuskare så usla värderingar att hen tycker att pengar ska kunna avgöra om en person antas till en statligt finansierad utbildning?

Jag är medveten om att det här är högst personligt, och jag blir så rysligt arg! Jag har gjort högskoleprovet ett antal gånger de senaste åren. Mellan våren och hösten 2014 hände något drastiskt med nomineringstabellen. Trots att jag i förhållande till tidigare prov hade svarat rätt på ytterligare tolv uppgifter, vilket är ganska mycket, så låg jag kvar på samma normerade poäng. Och varje högskoleprov efter hösten 2014 har haft samma tuffa krav. Historiskt sett har det aldrig varit så tufft. Jämför vi antalet rätta provsvar jag hade med nomineringstabeller innan hösten 2014 så är jag uppe i 1.6, i vissa fall även 1.65. Men som situationen ser ut idag så har jag hittills inte lyckats höja mig från 1.45 trots att jag lagt ner sjukt mycket tid och energi på att plugga, och trots att jag hela tiden får bättre resultat på provet. Visst hade jag kunnat lägga tiden jag satt och övade inför högskoleprovet på ett extrajobb och med inkomsten från detta betala en fuskliga eller spökskrivare. Men jag har inte så usel moral att jag urholkar systemet som ligger till grund för antagning till våra statligt finansierade utbildningar! Kanske borde vi införa en ytterligare urvalsgrupp på våra utbildningar som fuskarna kan använda sig av? En urvalsgrupp där antagningsenheten går in och tittar på alla sökandes moral, och visar den sig vara tvivelaktig, tittar på vederbörandes bankstatistik. Dålig moral plus mycket pengar ger en biljett in till en attraktiv utbildningsplats. Så behöver vi inte ha några fuskare på högskoleprovet. Men istället kan fuskarna själva finansiera sin utbildning.

Jag kan förvisso hålla med om att varken högskoleprovet eller betygssystemet ger den bästa grunden för bedömning av vilka som är mest lämpade för en viss utbildning. Men pengar och fusk ger en ännu sämre grund för bedömning. Istället tror jag på riktade antagningsprov på samtliga institutioner. Prov där relevanta färdigheter för att tillgodogöra sig utbildningen mäts och jämförs. Och när det gäller utbildningar till människorvårdande yrken så är det rimligt att empati, moral och värderingar ses som högst relevanta färdigheter. Du kan ha 2.0 på högskoleprovet och ändå ha så tvivelaktig moral att din lämplighet som läkare eller jurist borde diskuteras. Tycker du att systemet är dåligt? Bidra i så fall inte till att urholka ett redan dåligt systemet ännu mer! Skapa istället opinion och gör något för att förändra systemet!