Tid för återhämtning

Min inre bild säger mig att jag inte gör någonting, jag är utmattad och när jag inte är på jobbet eller kämpar för att överleva resor i kollektivtrafik så ligger jag på soffan precis hela tiden. Men när jag kikar i min kalender där alla mina aktiviteter finns nerskrivna blir jag överraskad över hur mycket jag faktiskt gör! Trots att jag är så hjärntrött.

Förra året när jag la mycket tid på att förbereda mig inför högskoleprovet skulle min sambo och jag sätta oss ner för att göra ett schema. För hur mycket jag än önskar att jag hade 30 timmar per dygn så rymmer varje dygn inte mer än 24 timmar. Men för att få en bra struktur på studierna på den lilla fritid ett heltidsjobb ger så bestämde vi oss för att schemalägga min tid. När vi satt oss ner med schemat stötte vi nästan omedelbart på patrull. Allt jag ansåg mig behöva göra gick inte att få in i ett 24 timmars dygn. Och då var inte ens vaken vila inplanerad.

För andra fungerar det säkert alldeles utmärkt, men jag har problem att ge mig den tid till återhämtning i vaket tillstånd som jag behöver. Resultatet blir att istället för att ta mig tid till vila innan jag blir utmattad, så behöver jag för att vila i vaket tillstånd komma i ett läge då min kropp inte ger mig något alternativ. Ja vad gör jag med mig själv egentligen?

I helgen trodde jag att jag skulle få möjlighet att göra en del kravlösa och kreativa saker jag längtat efter, saker som är avkopplande och som ger energi. Men min kropp tillät mig inte att göra så mycket mer än att ligga på soffan och vila. Inte så tokigt i sig att ligga på en soffa framför en brasa i en stuga på landet. Det jobbiga var att jag inte mådde bra. Och att jag drivits dit för att kroppen och huvudet pressats för hårt. Igen.

Två kortare utflykter blev det i vilket fall. Under lördagens snöstorm tog vi en tur med bilen. På söndagen hade det lugnat ner sig och vi gick en promenad genom kohagen och längs med sjön.

_MG_0146 (2)
Brasa i stugan.

 

Ett steg åt rätt håll

Jag har uppfostrats till att vara duktig och göra det som förväntas av mig. Flexibilitet och anpassningsförmåga är många gånger önskvärda egenskaper. Dock har jag börjat inse att det faktiskt finns en gräns för hur mycket det får kosta. Det har för mig varit en omöjlig ekvation att få ihop en heltidstjänst på mitt nuvarande jobb med en sund kropp och själ. Det är inte hållbart att jag ska behöva ligga golvad nästan varje dag när jag kommer hem. Det har för mig inte heller fungerat att ha så stora problem med sömnen, så lite tid till återhämtning och en inre bild av att livet är en ständig kamp i ett ekorrhjul.

Nu har jag gått ner i arbetstid och jobbar 80% på prov i några månader. Det tog ungefär ett år från att jag på allvar började fundera i dessa banor till att det äntligen blev verklighet. Då jag precis har kommit igång med det hela är det svårt att se hur pass stor skillnad en arbetsdag som är 20% kortare gör. Men bara vetskapen om att jag tagit saken i egna händer gör att jag känner mig kraftfull, och att jag tar ansvar för mig själv och mitt liv.

 

 

Kompledig

IMAG3691_1 (1)

Eftersom jag jobbade helg förra veckan passar jag på att inleda denna vecka med att vara kompledig två dagar. Jag jobbar på en ungdomsorganisation och den gångna helgen hade vi årsmöte. Det innebär långa arbetsdagar, och då vi alltid håller till några timmars resväg ifrån kansliet blir det särskilt påfrestande eftersom helgen börjar och slutar med en längre resa. Igår måndag var jag alltså ledig, men så trött att jag i stort inte orkade göra någonting. Jag har lärt mig acceptera att efter en helg med jobb så är det inte någon idé att planera in några ”måsten”, saker som helt enkelt tar mer energi än vad de ger. Däremot skulle det vara fint att få göra något som ger energi, något för min skull. Tyvärr blir jag ofta väldigt ljud- och ljustrött när jag jobbat så mycket, får ont i huvudet och känner mig febrig, och jag orkar helt enkelt inte så mycket annat än att ligga på soffan och slumra hela dagen. En sak som att plocka ur diskmaskinen kan kännas övermäktig. Men idag, min andra komplediga dag började krafterna återvända. Jag har orkat städa lite, spelat fiol och varit ute och gått runt båda sjöarna i området där jag bor. De fina promenadvägarna runt sjöarna med omkringliggande grönområde är min välsignelse och oas i betong- och asfaltsdjungeln. Och alla sjöfåglar som håller till vid strandkanten är ren manna för själen! Helst skulle jag vilja bo på landet, men det får bli senare.

Det är intressant att se hur det under en begränsad tid går att ”bita ihop”, ta av energireserven och fortsätta fungera fast en gått över sina gränser. För att så snart en kan släppa allt ansvar och alla arbetsuppgifter äntligen får ta hand om sig själv, bryta ihop totalt, bli ett vrak och inte orka någonting. Givetvis mår en inte bra när en tar av energireserven, för mig är det som att gå in i någon slags zombie mode. Det sliter på en, och i alla fall jag upplever det som att motståndskraften försvagas och återhämtningstiden blir längre ju mer en naggar av energireserven. Tänker att det är angeläget att ta tag i den biten innan jag helt tappar förmågan att hålla ihop på lånad energi. Gör så gott jag kan, men det tar tid förstås, ett steg i taget, en åtgärd i sänder. I samband med den här jobbhelgen bad jag om eget rum att sova i samt en timmes ledighet varje dag mitt på dagen så jag kunde gå ut, röra på mig och exponeras för dagsljus. Solljus och motion är bästa energipåfyllningen för både kropp och själ så länge du inte har en infektion i kroppen. I alla fall säger min erfarenhet det. Dessa åtgärder räcker förstås inte för mig i samband med en jobbhelg, men de ger i alla fall påfyllning under ett pågående maratonpass.