Hemma i ett främmande land

Min släkt i mors hemland tror att naturläkemedel kan bota allt, att maktelitens förolyckande och en isländsk vulkans utbrott har ett direkt samband och att vulkanen kommer att lugna ner sig så fort kistorna grävts ner. Om detta nu inte är upptakten till världens undergång, men det finns ingen anledning att för egen del oroa sig över detta då det ju står skrivet att alla rättrogna katoliker befinner sig under Jesus Kristus beskydd. Den som ska gifta sig måste vara nybiktad, vid matbordet trugas det och störst går först både i den mänskliga hierarkin där äldst=störst och i trafiken. Att gå över en väg kan vara förenat med livsfara, bilen får gärna stå parkerad på trottoaren och mina släktingar ramlar av stolen när jag berättar hur många (läs: få) som dör i trafiken i Sverige varje år. I landet niar alla varandra, yngre ger sittplats åt äldre och att hjälpa äldre är de yngre generationernas plikt snarare än något som ger utmärkelsen dagens hjälte. Postverket är flitigt anlitat och på postkontoren arbetar bistra tanter som hårt och bestämt stämplar all utgående post. Bortsett från fysiska brev så är telefonen det huvudsakliga verktyget för kommunikation på distans, alla har en fast telefon medan en mejladress inte är lika självklar och endast någon enstaka använder Facebook. I storköken står bambatanter som är lika breda som de är långa och bankar kadaver med träklubbor, och på middagsborden serveras kött, kött och kött, rått, kokt, stekt, friterat, stoppat osv. På sin höjd kan köttet kompletteras med lite surkål, potatis, svamp, rödbetor eller blomkål och de enda grönsakerna som mina släktingar kan namnet på är morot, tomat och gurka. Gurkan ska helst vara inlagd. Mjölk är inget som självklart hittas i kylskåpet och den dricks inte utan används i maten. Den som vill dricka serveras i första hand varma drycker då kalla drycker som inte är alkoholhaltiga eller innehåller kolsyra är direkt skadliga för hälsan och åtminstonde orsakar förkylning. Att hålla tider är inte så viktigt och det är inte konstigt att dyka upp klockan 22.00 om man bestämt att ses klockan 16.00. Varje trappuppgång har sin ”portvakt”, en äldre kvinna som har koll på allt som rör sig, troligen en kvarleva från tiden då öst var öst. Känslor är inget som besinnas eller behärskas och en blygsamt framsträckt hand är ingen hälsning utan det ska pussas. Hundar går lösa och det är bra att ha vassa armbågar och vara tuff nog att hävda sin plats i kön. Det tackas inte för skjutsen, besöket eller rättigheten att andas. Tågen är allt annat än handikappanpassade och för den som vill med krävs förmåga att hoppa både längd- och höjdhopp. I min mors hemland har jag råd att åka tåg vart jag vill och det är mer än vad man kan säga om tågresor i Sverige. Det finns inte lika läckra rymdtåg eller dubbeldäckare som i Sverige och tågstationerna ser ut som de gjorde för 50 år sedan. Saker byts inte ut med jämna mellanrum för att det kommit något nytt utan får finnas kvar så länge de fungerar tillfredsställande. Många byggnader ser sjabbiga ut och det slitna står sida vid sida med det hypermoderna. Hos släkten i min mors hemland är det svårt att inte bli sedd och gästfriheten känner inga gränser. Gränser mellan människor är luddiga, gemenskap och närhet är ledorden. Här behövs inga inrättningar för vård av barn eller äldre, familjen tar gärna hand om sina släktingar. Nära och kära är det viktigaste, min släkt flyttar inte ifrån familjen för ett jobb och hur upptagen en person än är kommer alltid familjen i första hand. Ofta bor de vuxna barnen hemma hos föräldrarna eller med ett syskon fram tills de gifter sig och gifter sig gör de allra flesta.

I Sverige är den personliga integriteten och människors gränser heliga. Gud finns inte, vi i hyser stor tilltro till den kunskap vi får genom att väga och mäta, det ser snyggt ut på gatorna, vi kan känna oss förhållandevis säkra i trafiken och vi har ett utbyggt socialt skyddsnät. I min svenska bekantskapskrets är det inte givet att gifta sig och skaffat barn. I Sverige finns många singelhushåll, individen är viktigare än familjen och familjen kan i många fall upplevas som en belastning. Allt färre har fast telefon, vi smsar eller gömmer oss gärna bakom en dator när vi kommunicerar och det kan vara lättare att hitta en partner på nätet än IRL. Den som inte kan ta hand om sig själv omhändertas av en institution och dagis ses ofta som en inrättning för föräldrar som behöver barnpassning snarare än en plats dit barnet går för sin egen skull. Jantelagen är djupt ingrodd, vi är artiga till självutplåningens gräns, förväntar oss inget av andra och vi tackar för allt. Tider är viktiga att hålla och vi strävar efter att vara effektiva.

Vem hade jag egentligen varit om mina föräldrar valt att bosätta sig i min mors hemland? Jag lever ett relativt svenskt liv, det är mycket i min mors släkts vanor som jag tycker känns förlegade och all vidskepelse har jag svårt att ta till mig. Men jag har anammat min släkts värderingar om vad som är viktigt i livet. Ett antal släktingar på min mors sida har oombedda kommit med råd när det gäller loveissues och livet i allmänhet. Jag säger inte så mycket själv så de känner endast till detaljer, men jag kan häpna över hur i enlighet med deras värderingar jag tänkt och innan jag ens fått råden handlat. Trots att jag är född i Sverige och inte tillbringat mycket tid i min mors hemland känner jag mig otroligt hemma där.

Annonser

Kurs och teknikstrul

Jag har varit på utbildningsdag. Det var en oerhört intressant dag, duktiga föreläsare och bra diskussioner!

När jag vid tidigare tillfällen har varit på seminarier hos den paraplyorganisation som höll i utbildningen har det inte fungerat så bra med slingan och folk har inte varit så duktiga på att prata i mikrofonen. Om de överhuvudtaget kommit ihåg att prata i mikrofonen har det hänt att de lagt ifrån sig den på ett bord och stått och pratat fem meter ifrån, alternativt hållit mikrofonen i handen som de låtit hänga längs sidan. Efter att ha sagt till femtioelva gånger och varje ny person som pratar ”glömmer bort” så har jag inte orkat tjata mer utan gillat läget trots allt jag missat. Jag förstår inte hur folk kan tro att en pytteliten mikrofon har kapaciteten att fånga upp ljud på så långt avstånd, men det är en annan diskussion. Hur som helst så hade jag farhågor om att samma scenario skulle upprepas idag, så jag lät beställa skrivtolk så att jag garanterat även skulle få veta vad alla med mikrofonskräck sa.

När jag dök upp i morse fanns både tolkar och en mobil hörslinga på plats. Jag fick frågan om hur slingan fungerade. Hur ska jag som aldrig sett den slingan veta det? Kan jag hantera min mobiltelefon så betyder inte det att jag för den sakens skull kan alla funktioner på alla mobiltelefoner i världen. Bara för att jag har använt hörslinga så vet jag inte hur alla hörslingor i världen fungerar. Jag är inte någon tekniker och jag tycker inte att jag har för höga förväntningar om jag vill att den som handlat in och tillhandahåller utrustningen vet hur man kickar igång den. Vi fick i alla fall liv i hörslingan.

De flesta i gruppen var duktiga på att komma ihåg att prata i mikrofonen. Glömde någon var det någon annan i gruppen som påminde personen i fråga om att prata i mikrofonen. Dock fungerade hörslingan dåligt och ibland hörde jag ingenting alls. Större delen av tiden fick jag helt enkelt använda mig av mina tolkars öron och titta på skärmen. Kände att jag under utbildningen inte hade någon som helst lust eller framför allt ork att nämna att slingan inte fungerade som den skulle. Det skulle kanske upplevas som konstigt att jag kunde hänga med ändå tack vare det jag hörde kombinerat med skrivtolk och en hjärna som arbetade hårt med att fylla igen alla luckor.

Som tur var hade jag idag kurskamrater som var oerhört empatiska och hjälpsamma. En av deltagarna som jag efter dagens slut gjorde sällskap på bussen hem med sa att när en av föreläsarna höll låda hade han väldigt svårt att höra vad föreläsaren sa och han önskade att han kunnat vända på skärmen så att han såg vad texttolkarna skrev. Om en fullt hörande kille som satt längst fram inte hörde, hur ska då jag höra?

Under rasterna bytte vi rum och en av tolkarna frågade om hon skulle TSS (tecken som stöd) tolka vad de andra sa. Jag tänkte att det kunde vara värt ett försök. Hon var oerhört tydlig och jag blev så lycklig när jag insåg hur mycket jag faktiskt förstod av tolkningen! Funderar på om jag nästa gång ska be om TSS-tolk istället för texttolk.

Jag tycker det är jobbigt. Det är jobbigt att ställa krav på sin omgivning och att uppmana folk att prata i mikrofonen. Det är jobbigt att vara den som uppmanar folk att tala långsammare, tydligare, ta bort handen från munnen och att be dem vända sig mot mig när de talar. Det är jobbigt att behöva göra anspråk på framsätet i bilen, mittenplaceringen vid långbordet eller att få sitta med ljuskällan i ryggen. Det är jobbigt att vara den som ber folk stänga fönster och dörrar, sänka musiken och att under grupparbeten be den egna gruppen om att vi ska gå iväg dit där det är tystare för att diskutera. Det är jobbigt när hörselskadan blir min identitet och överskuggar min personlighet. Ibland känner jag bara att jag inte orkar vara den jobbiga att jag inte orkar med att det ska behöva vara så komplicerat.

Efter kursen åkte jag iväg till en kompis för att äta middag. Det var inga problem med kommunikationen och där kände jag hur jag bara kunde vara jag utan att behöva ställa en massa krav, vara så speciellt eller att det behövde vara så komplicerat. Det funkade ändå. Det var precis vad jag behövde ikväll.

Att som duracellkanin se svensk film

Tillsammans med en vän som liksom jag är duracellkanin tog jag beslutet att tillbringa skärtorsdagskvällen i en biosalong framför svensk film. Med duracellkanin menar jag i det här fallet att vi går omkring och bär på två små batteridrivna lådor, en bakom respektive öra som vi klarar oss lika lite utan när vi ska kommunicera som en  duracellkanin klarar sig utan sin låda för batterier. Om nu kaninen förväntas traska omkring. Utan hörslinga eller textning av filmen kan min vän och jag vinka adjö till en stor del av de nyckelord som uttalas. Vissa svenska filmer som visas på bio textas ibland, men då det är långt ifrån vanligt, och då min vän och jag ville gå på bio just den här kvällen var vi noga med att i samband med biljettbokning på hemsidan försäkra oss om att det fanns hörslinga i lokalen.

Vi hade en trevlig eftermiddag med promenad under strålande sol och god middag. När vi satt oss tillrätta i biofåtöljerna och reklamen äntligen tagit slut kopplade jag om mina lådor till t-läge. Inte ett knyst hörs. Inte ens ett brus. Testar flera gånger med båda lådorna. Nej, inte ett ljud. Jag får köra på m-läge helt enkelt.

För en person med en medelsvår hörselnedsättning kan en fungerande hörslinga göra stor skillnad i förståelsen för vad som sägs och upplevelsen av filmen. Förutom att jag, när jag inte har hörslinga, hör dem som sitter runt omkring mig som tisslar och tasslar alternativt knaprar popcorn tydligare än vad som sägs på filmen så tappar jag ett nyckelord här och ett där. Bakgrundsljud och tal blandas ihop i betydligt större utsträckning än de hade gjort om det funnits en påslagen och fungerande hörslinga på plats.

Handlar jag något på IKEA förväntar jag mig att alla bitar som det informeras om ska finnas med finns med och att det inte saknas exempelvis ett ben. Annars kan jag förmodligen inte använda möbeln på det sätt som är tänkt. Går jag och ser en film på bio och får information om att det ska finnas hörslinga så förväntar jag mig att det finns en fungerande och påslagen hörslinga. Annars kan jag förmodligen inte ta del av upplevelsen på det sätt som är tänkt.