Att musicera med hörselskada

IMG_0065Att jag spelar fiol och att jag har en hörselskada blir jag många gånger bombarderad med frågor. Hur kan du spela när du inte hör? Lyssnar du med känseln? Jag förstår att folk inte menar något illa, men jag blir helt ärligt irriterad när folk förväntar sig att jag sitter inne med svar på deras frågor. För det första, givetvis hör jag ju vad jag spelar! Hade jag inte hört så hade jag naturligtvis inte kunnat spela. Hur jag hör musik och hur det skiljer sig ifrån hur andra hör kan jag faktiskt inte svara på. Lika lite som andra kan förklara hur de hör musik och hur det skiljer sig ifrån det sättet på vilket jag hör. Jag har koll på mitt audiogram och kan redogöra för det, men det är knappast den informationen folk är intresserade av när de ställer frågan om hur det kommer sig att jag kan spela när jag har en hörselskada. Vidare tänker jag att den frågan vore bättre att ställa till en öronläkare eller någon annan som har koll på det medicinska kopplat till det kognitiva. När det gäller att lyssna med känseln så sa min fiollärare i gymnasiet att för att hitta rätt på greppbrädan så behöver en violinist använda ögon, öron och känsel. och jag tänker att känseln används mer eller mindre av alla som spelar. Men vilket sinne som tar vid när har jag ingen som helst koll på. Är förresten inte hörselsinnet ett slags känselsinne? Ni ser, jag har inte bättre koll än någon annan.

När jag var yngre hade jag ganska dålig intonation vilket på ren svenska betyder att jag spelade ganska falskt. Min klang var ofta pressad och långt ifrån vacker. Dock var det hela kopplat till felaktig teknik vilket medförde spänningar i både höger och vänster hand. När jag av en duktig pedagog fick hjälp att komma till rätta med spänningarna och konsolidera en mera avspänd teknik fick jag helt plötsligt väldigt vacker klang samtidigt som intonationsproblematiken försvann. Nerver och stress kan givetvis ställa till det, och det låter oftast inte heller helt avspänt och klockrent första gången jag plockar upp fiolen efter ett längre uppehåll. Men numera får jag i många sammanhang beröm för mina vackra klang och mitt fina gehör. Trots att jag övar bra mycket mindre idag än någonsin, och trots att mitt gehör i sig inte lär ha blivit bättre.

Vad gäller de frågor jag får om hur jag som har en hörselskada kan spela fiol så upplever jag det som obekvämt att ha utsetts till något slags utställningsobjekt eller talesperson inom området. Jag bara spelar. Och jag vill kunna spela i fred utan att samtidigt behöva agera filosof eller sakkunnig. En hörande person som spelar fiol lär knappast förväntas kunna ge svar på frågan om hur personen kan spela. Lika lite kan jag besvara frågan när det gäller mig. Har stor lust att säga åt den som frågar att inte lägga det på mig. Det vore mer i sin ordning om personen som frågar justerade sin syn på eventuella normer som inte är förenliga med att en person som har en hörselskada kan spela fiol.

Ny frisyr och gammal musik

Idag var första dagen jag jobbade efter årsmöteshelgen. Det är inte långt kvar till Nepalresan, så jag behöver bli färdig med förberedelserna. Jag hade bra fokus, hoppade över lunchrasten, åt vid skrivbordet och lyckades få en hel del undanstökat.

Efter jobbet tog jag mig till Ecohair för att klippa mig. Har velat lägga undan och spara till Sydamerikaresan i vinter och därför inte unnat mig att gå till frisören så ofta som jag egentligen hade velat. Men idag, lite drygt fyra månader efter förra besöket var det äntligen dags! Och som vanligt hos Ecohair så blev jag grymt nöjd med klippningen! Det är lite dyrare att gå till Ecohair än till andra salonger jag varit på, men jag tycker att det är värt det. Dels är alla produkter som används på Ecohair ekologiska. Och dels klipper Ecohairs frisörer omsorgsfullt vilket ger en frisyr som både är snygg och som håller länge. Jag har hos Ecohair blivit klippt av tre olika frisörer och alla har klippt i minst en timme. Andra salonger har många gånger skickat iväg mig med en halvslarvig klippning mindre än 30 minuter efter att jag klivit in. Är så glad att jag hittat en salong som levererar det jag vill ha!

Ny frisyr.jpg

Efter besöket på Ecohair hade jag barockensemble. I början av hösten gick jag en kurs i klezmermusik. Med på kursen fanns en flöjtist som lite otippat drog in mig i en barockensemble. Ensemblen spelar just nu ett stycke med fyra satser av Bach och två stycken av Hottoterre. När jag hör Hottoterre ser jag för min inre syn det franska hovet och solkungen spatserandes genom grandiosa salar i Versailles. Så otroligt fransk barock!

När jag ska spela med andra känner jag många gånger prestationsångest och oro för att inte spela bra nog. I barockensemblen har jag noga betonat att jag aldrig spelat barock ”på riktigt” och varit rädd för att min medmusikanter ska tycka att jag inte spelar tillräckligt bra. Min inre bild av att in spela bra nog stämmer sällan med verkligheten, varken nu eller vid andra tillfällen. Tvärt om brukar jag få mycket beröm för att jag  spelar med vacker klang, har stor närvaro och fin känsla för genren. Över lag har jag höga krav på mig själv och är i många sammanhang orolig för att mina prestationer inte ska duga, att jag inte ska räcka till. Medan omgivningens uppfattning många gånger är att jag presterar alldeles lysande. Inte alltid förstås, men i fler fall än att omgivningen är missnöjd med det jag levererar. Minns när jag var liten, hur stabil jag var i tilltron till min förmåga. Hur är det möjligt att göra en sådan helomvändning?