Kontrasternas sinne

Kompis i Chitwan.

Det här är sista kvällen hemma innan avresa till Nepal. Jag är både skräckslagen och fylld av positiv förväntan. Men det är sådan jag, fylld av rakt motsatta behov och önskningar.

På vägen mellan Baglung och Pokhara.

Jag vill leva som kosmopolit i en resväska, uppleva äventyr. Samtidigt hyser jag en stark längtan efter att bo på landet, vara djupt förankrad i den svenska myllan och aldrig lämna hemmets trygga vrå. När jag reser vill jag leva nära lokalbefolkningen och på samma villkor som dem. Samtidigt vill jag bo bekvämt i ett uppvärmt rum fritt från loppor, löss och kvalster, och med rinnande varmt vatten i kranarna. Jag tycker att sommaren är så himlans härlig. Samtidigt är jag helt betagen av den vita vinterns skönhet. Jag vill bo och leva spartanskt. Samtidigt vill jag ha tillgång till modern teknik. Jag vill var ledig på kvällarna, vila, ta det lugnt och inte göra något speciellt. Samtidigt finns det hur många aktiviteter som helst som jag skulle vilja ägna kvällarna åt.

Ljus vid  ”aptemplet”, Swayambhunath.

Det är nog helt enkelt sådan jag är.

På vägen mellan Baglung och Pokhara.

Även om mitt inre utmärks av slitningar så ser jag fram emot att komma iväg. Det ska bli spännande!

Resefeber

Munkar vid Boudhanath stupa.

Det blev sent på jobbet idag, det uppstod några situationer som behövde räddas innan jag kunde sätta mig ner med Nepal. Och som jag skrev igår, jag är så nojig över att använda engelska ord på fel sätt, uttrycka mig knasigt och att nepaleserna som ska gå studiecirkeln eller handledarutbildningen inte kommer att förstå mig. Jag försöker trösta mig med att jag förberett mig väldigt väl. En stärkande tanke.

Bönhjul

Jag är så gott som färdig med packningen, endast badrumsartiklar och några saker som ska packas i handbagaget återstår. I vanliga fall brukar jag vara ute i sista minuten, jag packar till sent natten innan avresa vilket skapar onödig stress. Känns skönt att ha den biten avklarad.

Utsikt över Kathmandu från ”aptemplet” Swayambhonath.

Flyktingtillströmningen har varit stor senaste månaderna och jag har känt dåligt samvete över att jag inte haft ork att engagera mig ideellt och volontära med flyktingmottagande på centralen eller på transitboende. Har stundtals till och med mått dåligt över det. Men när jag sätter det i relation till det utvecklingssamarbete vi har i Nepal så känns det bättre. Det är ju faktiskt ett resultat av att jag, trots att organisationen jag arbetar på inte varit öppen för den typen av samarbete från början, valde och gå en lite besvärligare väg och envetet arbeta på att få med mig styrelsen för att få till projektet. Det är jag stolt över!

Solnedgång vid Boutdhanath stupa.

 

Nepalförberedelser

Nepalesiska böneflaggor.

På fredag åker jag till Nepal i jobbet. Den organisation jag är anställd hos har ett utvecklingssamarbete med en nepalesisk organisation. Under den här resan kommer jag att hålla i en studiecirkel på fyra dagar, samt utbilda handledare som ska hålla i framtida studiecirklar. Syftet med studiecirkeln är att deltagarna ska erhålla kunskap om hörselskador, vad de själva har för behov kopplat till sin hörselskada samt kännedom om hur de kan tänka för att underlätta kommunikativa svårigheter med andra. Jag utgår från ett redan befintligt utbildningsmaterial, men har fått göra om mycket, ta bort och ersätta med annat, översätta till engelska samt anpassa efter vad jag tror ska fungera i Nepal. Och det är en riktig utmaning! Har en farhåga om att deltagarna i de både grupperna förväntar sig korvstoppning. Naturligtvis kommer jag att föreläsa och presentera olika modeller för socialt samspel samt kommunikation. Men själva idén med studiecirkeln är att deltagarna själva ska diskutera och dela med sig av sina egna upplevelser.

Markdekoration.

Tanken att jag ska leda en studiecirkel på engelska känns lite otäck. Har inte samma känsla för engelska språket som för det svenska, är rädd för att uttrycka mig knasigt eller för att välja fel ord. Har lagt ner väldigt mycket tid på att förbereda studiecirkeln och någonstans tänker jag ändå att det är när en tar sig an tuffa utmaningar som en har möjlighet att växa. Jag hoppas verkligen att det kommer fungera bra på plats, och att jag efteråt känner mig nöjd med mina prestationer.