Jag flyttar bloggen

Det gick snabbare för mig än jag trodde att växa ur de möjligheter och begränsningar som wordpress.com erbjuder. Då jag skriver på svenska ville jag ha allt i bloggen på svenska, och jag kände vidare behov av att kunna ändra i stilmallar och få bloggen att se ut och fungera så som jag vill. Nu har jag ägnat några dagar och betydligt fler timmar än jag först planerat åt att få ihop en blogg så att den ser ut så som jag vill. Tur att jag när jag kört fast haft förmånen att kunna fråga Oskar om hur jag ska göra för att datorn ska förstå vad jag vill!

Framöver hittar ni min blogg och mig här eller på: http://www.litenvittra.se/

Välkomna!

Annonser

Min balkong – min oas

Ett av mina favoritutrymmen i lägenheten är vår inglasade balkong. Vi har infravärme vilket gör det möjlighet för oss att dricka te ”ute” i princip året om. Då vi bor högst upp i ett åttavåningshus och har lyktstolpar samt trädkronor långt under oss känns det som att vi är väldigt nära himlen. Otaliga är de kvällar som jag stått på balkongen för att skåda helt fantastiska månuppgångar.

SAM_3490 (2)

Mamma förser oss lite då och då med krukväxter. Tyvärr är jag dålig på att ta hand om dem. Inte så att jag glömmer att vattna stackarna, jag dränker dem snarare. Det är så pass illa att jag har haft ihjäl en handfull kaktusar. Men en och annan krukväxt har klarat min okänsliga omsorg fint. Till exempel ljuvligheten längst till vänster på bilden, vilken vi fick från mamma för ett bra tag sedan. I mitten en blomma jag köpte till O på hans andranamns namnsdag för ett och ett halvt år sedan, och längst till höger en blomma jag fått från mamma nyligen.

SAM_3492 (2)

Sjön är min talisman. Något inom mig säger att jag skulle bli väldigt stressad om jag inte hade närhet till hav eller sjö. Här behöver jag i alla fall inte sakna vatten!

SAM_3482 (2)

Kvällsfika på balkongen, och O hugger i min hemmagjorda sorbet. Avokado, hallon, kakao, en mixerstav och tid i frysen. Den smakade…intressant! Svalkade gjorde den, vilket var huvudsyftet.

Kvalitativ och kvantitativ stimulans

Ofta förknippas stress med för högt ställda krav eller för mycket stimulans. Men riktigt så enkelt är det inte. Stress kan i lika hög utsträckning bero på underkrav eller för lite stimulans. För att känna meningsfullhet i tillvaron är det viktigt att vardagens åligganden för med sig kvalitativ stimulans. Vad som ger kvalitativ stimulans skiljer sig givetvis från person till person, och en bra bedömningsgrund är hur utvecklande personen upplever uppdraget. Rimmar uppdraget illa med ambition, intellektuell kapacitet, intresse eller värderingar så är risken stor att den kvalitativa stimulansen är för låg. Men hur låg den kvalitativa stimulansen än är för en person, så kan ändå tempot vara högt, dagarna långa och den kvantitativa stimulansen för hög. Om den kvalitativa stimulansen är låg är även motståndskraften mot den kvantitativa stimulansen låg. Och omvänt, om den kvalitativa stimulansen är hög, så är ofta resistensen mot den kvantitativa stimulansen också hög.

När jag rannsakar mig själv ser jag en tydlig korrelation mellan kvalitativ och kvantitativ stimulans. Jag har många gånger höga och specifika krav på progression, och jag vill lösa uppgifter snabbt och effektivt. Spelar jag instrument är jag i regel inte roligare än att jag föredrar att öva, jam eller slöa genomspelningar är oftast inte min melodi. Saknas den preussiska ordningen och en medveten strävan mot ett gemensamt mål är det inte ovanligt att min motivation störtdyker, och min känslighet för ljud och kalabalik blir väldigt påtaglig. Mingel, eller flerdagars häng där folk har näsan över en skärm och hjärnan i sociala mediernas värld är en annan sak som många gånger ger mig stressreaktioner. Jag känner mig bakbunden och får ångest, samtidigt som den mentala tröttheten svämmar över alla bräddar och får energin att ta första bästa färdmedel till månen. Däremot är något av det bästa jag vet att koncentrerat sitta ett par timmar och prata med en annan människa, verkligen ha kontakt med personen bakom masken. Full närvaro och kontakt gör mig engagerad, och jag finner oftast samtalen oerhört givande. Sällskapsspel där slumpen avgör utfallet är något av det mest uttröttande jag vet. Däremot går jag helt upp i strategispel där jag har möjlighet att påverka utgången. Tröttheten struntar jag i och tiden bara försvinner. Det jag tar upp är förstås bara småsaker i tillvaron. Men är den kroppsliga responsen på småsaker så pass påtaglig är det av största vikt att se till att de stora sakerna i tillvaron ger kvalitativ stimulans. Och med denna följer alltså tolerans för hög kvantitativ stimulans.

Dubbel bestraffning

Min uppväxtsituation var sådan att jag från ett håll fick höra att jag borde bry mig mer om mitt yttre, jag borde sminka mig, jag borde använda figursydda kläder, jag borde raka benen och ditten och datten. Från ett annat håll fick jag höra att kvinnor som intresserar sig för sitt utseende, sminkar sig och går omkring i högklackat är fjompiga. Ofta följde med kommentarerna från det senare hållet förlöjligande gester och förställd röst. Jag var vidare livrädd att någon skulle se antydan till former eftersom jag kände mig extremt obekväm med de kommentarer, blickar och det tafs som vissa personer utsatte mig för. Ingen nämnd, men jag syftar alltså inte på mina jämnåriga klasskamrater, utan personer av betydligt högre ålder. Från att jag var tretton år till att jag var femton gick jag omkring i säckiga kläder för att skydda mig, och hade någon erbjudit mig en burka hade jag gladeligen tagit på mig den. Framåt gymnasiet vågade jag komma ur min presenning, och jag började klä mig även i sådant som inte passade in i kategorin vandrande tält. Någon enhetlig stil hade jag knappast, men hur jag än gjorde så var det fel. Målade jag tånaglarna kom nedsättande kommentarer från hållet som tycker att kvinnor är fjompiga. Men gick jag klädd i byxor och vid skjorta fick jag från samma håll höra nedlåtande kommentarer med en undran om jag hade blivit flata. Och i luften hängde en outtalad självklarhet att det var något att se ner på. Så det räckte inte med att inte se ”kvinnlig” ut enligt mainstreamkulturens måttstockar. Det gällde samtidigt att inte se för ”okvinnlig” ut. Även den andra sidan, den som var kritisk om jag inte aktivt arbetade med att se mer ”kvinnlig” ut satt mig att balansera på en tunn lina. Det var viktigt att jag ”brydde mig om mitt yttre”. Men gud nåde mig om kjolen var för kort, byxan för tight eller ryggen för bar. Det gick inte för sig, för då var jag vulgär.

Många anser tydligen att det står var och en fritt att tycka, kommentera eller till och med vidröra andras kroppar som de behagar. Ofta behöver en inte ens gå ut på gatan för att bli ansatt. Hur en person än väljer att göra med sitt yttre så är det ofta någon annan som har en åsikt eller något nedlåtande att säga. Så grattis, hur du än gör blir det fel! Och inte nog med det. En person som uttrycker en åsikt om vad som duger kan i en handvändning mycket väl komma med en föraktfull kommentar även om du undvikit det personen tidigare uttryck sig nedlåtande om.

Min väg till jobbet

Årets cykelpremiär ägde på grund av orsak rum ovanligt sen. Men idag var det äntligen dags, och jag tog cykeln hemifrån och till jobbet tur och retur. Turen gick delvis längs med Råstasjöns strand. Vattnet låg spegelblankt och på grusvägen promenerade föräldralediga med sina små bäbisar. Solen värmde och jag kunde cykla omkring i en ärmlös sommarklänning utan att frysa.

SAM_3480 (2)

Tyvärr kan jag cykla genom lugnet endast en tredjedel av vägen till jobbet. Övrig väg är asfalterad cykelväg bredvid hårt trafikerad bilväg. Men det finns några små oaser av natur längs vägen. Nära Solna centrum står ett fantastiskt vackert träd som just nu blommar så fint i rosa.

SAM_3476 (2)