Valborg på landet och tankar om storstan

Igår var det valborgsmässoafton. O och jag var inbjudna på inflyttningsfest/valborgsfirande hos S. Sedan ungefär en månad tillbaka bor S tillsammans med sin hund och sin katt i ett gammalt torp på landet utanför Nynäshamn. Kakelugn, trägolv, gamla möbler, skog utanför fönstret, grusväg som leder upp till huset och hela rubbet som jag drömmer om. Fantastiskt trevligt att komma ut, och vädret visade sig från den trevliga sidan. Innan vi for iväg för att lyssna på gratiskonsert med Jan Johansen blev vi bjudna på lasagne. Kvällen avslutades för O:s och min del med majbrasa.

Trivdes fint i sammanhanget, och vad mig beträffar så handlade det inte enbart om att få komma ut till naturen och tystnaden på landet. Alla vi träffade var varma, ödmjuka och öppna, den sociala atmosfären var behaglig och välkomnande. Det fanns utrymme åt alla.

I storstan upplever jag (och det är alltså min högst subjektiva upplevelse) det som att det ofta råder ett högt tempo och ett tufft klimat som jag inte kan hantera. Status och karriär är allt, vilket inte behöver vara fel i sig. Men för en person som mig, en som inte har vassa armbågar, en som inte tar plats på andras bekostnad, en vars liv inte imponerar på någon, en som står utan kontakter, och en som inte har pengar, statusprylar eller statusintressen är det tufft. I storstan är jag ingen. Verkligen ingen, sedd av ingen och intressant för ingen. Om jag inte själv armbågar mig fram eller skriker så finns ingen utrymme åt mig. Tempot och stressen är hög, alla vill synas och det finns inte utrymme åt alla på scen. För den som inte slagits med näbbar och klor och lyckats få en plats på båten blir storstan en kamp för att överleva.

När jag har bott på mindre orter har det inte varit speciellt svårt att få betalda spelningar i kyrkor, för organisationer eller för företag. Även om kontakter underlättar så behöver du inga sådana, har du något att komma med finns det rum för dig också. Saknar du kontakter i storstan är den världen stängd för dig. Det är samma med jobb. I storstan har jag inte fått ett enda jobberbjudande utan kontakter. När jag bott på mindre orter har jag utan kontakter lyckats få både sommarjobb och extrajobb.

Jag upplever det som att trots att storstadsborna är fler på liten yta så kommer de på något sätt längre ifrån varandra än folk i mindre samhällen gör som har lite mer utrymme mellan varandra. Kanske nödvändigt om det ska vara möjligt att leva i en storstad. Du kan ju inte gå Drottninggatan fram och hälsa på varenda tomte du möter. Men distansen gör det i alla fall för mig svårare att binda vänskapsband med andra. På de mindre orterna jag bott på har jag nästan omedelbart knutit an åtminstone till en handfull personer. I storstan är det svårare, och jag tror att det förutom den sociala distansen även beror på den fysiska distansen. Kollektivt tar det 50 minuter för mig att ta mig hemifrån och till jobbet från dörr till dörr. Det går vidare fortare för mig att ta mig hemifrån och till jobbet, än hemifrån och till någon jag känner och umgås med. Alla jag känner och umgås med bor mer än 50 minuters restid bort. Förstå vilken insats att ens komma hem till någon! Läge för kort spontanfika? Njae…

För att inte förtvina i storstan behöver du om du ser saken ur min synvinkel rejält med skinn på näsan. Du behöver dels klara av det fysiska klimatet med all betong, allt stök och allt buller. Du behöver även klara av stressen och det tuffa sociala klimat som råder, vara tävlingsmänniska, begåvad, karriärs- och statusinriktad, ha kontakter, men framför allt kunna armbåga dig fram. De färdigheter som krävs rimmar illa med att vara Trötters dubbelgångare och i behov av lugn och ro samt möjlighet att få finnas och utvecklas på sina villkor.

Annonser

Telefonsamtal kontra SMS

Telefonsamtal är något jag drar mig för. Och med tanke på hur späckade scheman alla har, många kan inte sitta still och bara ringa utan det behöver hända saker samtidigt som telefonsamtalet äger rum, disk, städning eller förflyttningar i kollektivtrafiken, så förstår jag inte riktigt varför det ska hållas fast vid att en nödvändigtvis behöver ringa för att kommunicera på distans. Många gånger krävs det flera försök innan det går att få tag på någon i telefon. Skickar du ett SMS eller ett mejl räcker endast ett försök, sen är det upp till mottagaren av textmeddelandet att besvara kontaktförsöket när hen har möjlighet. Insatsen för den som söker kontakt blir således mindre. Något av det mest frustrerande som finns är att sitta i telefonkö för att myndigheten, vårdinrättningen eller företaget du behöver komma i kontakt med varken erbjuder möjligheten att bli uppringd, eller möjligheten att kontakta dem via mejl. Då sitter du där en halvtimma eller ännu längre och väntar på att få komma fram. Som att du inte hade ett arbete eller annat i ditt liv att uträtta. Vidare har folk när de ringer och väl fått tag i den andre i allmänhet ofta svårt att bestämma något på telefon. Saker behöver kollas upp och folk ber om att få återkomma senare. Med SMS eller mejl behöver det inte gå flera vändor när saker ska bestämmas, utan du svarar först efter att du kollat upp. Du svarar förresten när det passar dig, för SMS eller mejl ger full flexibilitet åt alla parter. Och konversationen finns nerskriven, glömmer du vad som bestämts, eller vad det konverserats kring, då är det bara att kika i mejlet. Mobiltelefonernas genomslag förde med sig att dålig täckningen och avbrutna samtal hör till det vanliga. Förut när folk mestadels använde fasta telefoner hade jag sällan svårt att höra vad den jag pratade med sa. Men många gånger kan jag höra telefonsamtal väldigt dåligt om minst  en mobiltelefon är inblandad. Dessutom fångar mobiltelefonen upp alla ljud runt omkring, tunnelbanor eller bussar som kör, vattenkranar som rinner, bestick som skramlar, och återger väldigt starka och skarpa ljud i telefonluren. Skarpa ljud som gör väldans ont i öronen. Nog inser jag att det för min del delvis är en hörselskadegrej. Jag behöver kunna se och avläsa den jag pratar med. För den information jag får via öronen räcker inte. Hjärnan behöver således lägga ytterligare energi på att pyssla ihop och få till ett begripligt sammanhang av de ljud jag faktiskt hör när min viktigaste informationskälla ögonen inte har möjlighet att hjälpa till.