Kvalitativ och kvantitativ stimulans

Ofta förknippas stress med för högt ställda krav eller för mycket stimulans. Men riktigt så enkelt är det inte. Stress kan i lika hög utsträckning bero på underkrav eller för lite stimulans. För att känna meningsfullhet i tillvaron är det viktigt att vardagens åligganden för med sig kvalitativ stimulans. Vad som ger kvalitativ stimulans skiljer sig givetvis från person till person, och en bra bedömningsgrund är hur utvecklande personen upplever uppdraget. Rimmar uppdraget illa med ambition, intellektuell kapacitet, intresse eller värderingar så är risken stor att den kvalitativa stimulansen är för låg. Men hur låg den kvalitativa stimulansen än är för en person, så kan ändå tempot vara högt, dagarna långa och den kvantitativa stimulansen för hög. Om den kvalitativa stimulansen är låg är även motståndskraften mot den kvantitativa stimulansen låg. Och omvänt, om den kvalitativa stimulansen är hög, så är ofta resistensen mot den kvantitativa stimulansen också hög.

När jag rannsakar mig själv ser jag en tydlig korrelation mellan kvalitativ och kvantitativ stimulans. Jag har många gånger höga och specifika krav på progression, och jag vill lösa uppgifter snabbt och effektivt. Spelar jag instrument är jag i regel inte roligare än att jag föredrar att öva, jam eller slöa genomspelningar är oftast inte min melodi. Saknas den preussiska ordningen och en medveten strävan mot ett gemensamt mål är det inte ovanligt att min motivation störtdyker, och min känslighet för ljud och kalabalik blir väldigt påtaglig. Mingel, eller flerdagars häng där folk har näsan över en skärm och hjärnan i sociala mediernas värld är en annan sak som många gånger ger mig stressreaktioner. Jag känner mig bakbunden och får ångest, samtidigt som den mentala tröttheten svämmar över alla bräddar och får energin att ta första bästa färdmedel till månen. Däremot är något av det bästa jag vet att koncentrerat sitta ett par timmar och prata med en annan människa, verkligen ha kontakt med personen bakom masken. Full närvaro och kontakt gör mig engagerad, och jag finner oftast samtalen oerhört givande. Sällskapsspel där slumpen avgör utfallet är något av det mest uttröttande jag vet. Däremot går jag helt upp i strategispel där jag har möjlighet att påverka utgången. Tröttheten struntar jag i och tiden bara försvinner. Det jag tar upp är förstås bara småsaker i tillvaron. Men är den kroppsliga responsen på småsaker så pass påtaglig är det av största vikt att se till att de stora sakerna i tillvaron ger kvalitativ stimulans. Och med denna följer alltså tolerans för hög kvantitativ stimulans.

Valborg på landet och tankar om storstan

Igår var det valborgsmässoafton. O och jag var inbjudna på inflyttningsfest/valborgsfirande hos S. Sedan ungefär en månad tillbaka bor S tillsammans med sin hund och sin katt i ett gammalt torp på landet utanför Nynäshamn. Kakelugn, trägolv, gamla möbler, skog utanför fönstret, grusväg som leder upp till huset och hela rubbet som jag drömmer om. Fantastiskt trevligt att komma ut, och vädret visade sig från den trevliga sidan. Innan vi for iväg för att lyssna på gratiskonsert med Jan Johansen blev vi bjudna på lasagne. Kvällen avslutades för O:s och min del med majbrasa.

Trivdes fint i sammanhanget, och vad mig beträffar så handlade det inte enbart om att få komma ut till naturen och tystnaden på landet. Alla vi träffade var varma, ödmjuka och öppna, den sociala atmosfären var behaglig och välkomnande. Det fanns utrymme åt alla.

I storstan upplever jag (och det är alltså min högst subjektiva upplevelse) det som att det ofta råder ett högt tempo och ett tufft klimat som jag inte kan hantera. Status och karriär är allt, vilket inte behöver vara fel i sig. Men för en person som mig, en som inte har vassa armbågar, en som inte tar plats på andras bekostnad, en vars liv inte imponerar på någon, en som står utan kontakter, och en som inte har pengar, statusprylar eller statusintressen är det tufft. I storstan är jag ingen. Verkligen ingen, sedd av ingen och intressant för ingen. Om jag inte själv armbågar mig fram eller skriker så finns ingen utrymme åt mig. Tempot och stressen är hög, alla vill synas och det finns inte utrymme åt alla på scen. För den som inte slagits med näbbar och klor och lyckats få en plats på båten blir storstan en kamp för att överleva.

När jag har bott på mindre orter har det inte varit speciellt svårt att få betalda spelningar i kyrkor, för organisationer eller för företag. Även om kontakter underlättar så behöver du inga sådana, har du något att komma med finns det rum för dig också. Saknar du kontakter i storstan är den världen stängd för dig. Det är samma med jobb. I storstan har jag inte fått ett enda jobberbjudande utan kontakter. När jag bott på mindre orter har jag utan kontakter lyckats få både sommarjobb och extrajobb.

Jag upplever det som att trots att storstadsborna är fler på liten yta så kommer de på något sätt längre ifrån varandra än folk i mindre samhällen gör som har lite mer utrymme mellan varandra. Kanske nödvändigt om det ska vara möjligt att leva i en storstad. Du kan ju inte gå Drottninggatan fram och hälsa på varenda tomte du möter. Men distansen gör det i alla fall för mig svårare att binda vänskapsband med andra. På de mindre orterna jag bott på har jag nästan omedelbart knutit an åtminstone till en handfull personer. I storstan är det svårare, och jag tror att det förutom den sociala distansen även beror på den fysiska distansen. Kollektivt tar det 50 minuter för mig att ta mig hemifrån och till jobbet från dörr till dörr. Det går vidare fortare för mig att ta mig hemifrån och till jobbet, än hemifrån och till någon jag känner och umgås med. Alla jag känner och umgås med bor mer än 50 minuters restid bort. Förstå vilken insats att ens komma hem till någon! Läge för kort spontanfika? Njae…

För att inte förtvina i storstan behöver du om du ser saken ur min synvinkel rejält med skinn på näsan. Du behöver dels klara av det fysiska klimatet med all betong, allt stök och allt buller. Du behöver även klara av stressen och det tuffa sociala klimat som råder, vara tävlingsmänniska, begåvad, karriärs- och statusinriktad, ha kontakter, men framför allt kunna armbåga dig fram. De färdigheter som krävs rimmar illa med att vara Trötters dubbelgångare och i behov av lugn och ro samt möjlighet att få finnas och utvecklas på sina villkor.

En spröd strimma av kraft

Nu var det ett bra tag sedan jag bloggade. Energin har varit helt borta, jag har inte orkat någonting, och tiden då jag inte har jobbat har gått åt till att överleva. Komma hem illamående, snurrig i huvudet, med kraftig huvudvärk och svår trötthet, lägga sig på soffan och that´s it. Inte läsa, inte titta på film. Jag har varit på utredning hos PBM och fått min diagnos. Det visade sig att trots att jag har många symtom som stämmer in på utmattning så har jag inte utmattningssyndrom. Bland annat orienterar jag mig för bra rent rumsligt, och jag har heller inte myrkrypningar som är utmärkande för personer med utmattningssyndrom. Den extrema tröttheten i själ och kropp, sömnsvårigheterna, den kroppsliga smärtan, känsligheten för ljud- och ljusintryck samt den försämrade förmågan att tänka, planera och organisera gav mig istället diagnosen depression. Och där lärde jag mig något nytt. Jag trodde att jag hade full koll på hur det är att vara deprimerad, och att den som var deprimerad kände sig ledsen hela tiden, levde i en dimma och satt hemma på golvet och grät. Att personen var totalt oförmögen att tvinga sig iväg på något. Och nog för att jag är skör, men trots att det känns som att bestiga ett berg så åker jag ändå kollektivt, och jag tar mig till jobbet.

PBM:s diagnos gjorde mig dels lättad, det kan gå bra mycket fortare att komma tillbaka från depression än utmattningssyndrom. En person med utmattningssyndrom får ofta bestående men, medan en person med depression efter en lyckad rehabilitering kan fungera utan problem eller ökad sårbarhet. Även om risken att falla tillbaka i depression givetvis alltid finns. Det som inte känns bra är att då jag inte har diagnosen utmattningssyndrom så kan jag inte få hjälp hos PBM. Jag behöver alltså gå till vårdcentralen och börja på ny kula. Och allt behöver jag ordna själv. Hade önskat att det fungerade att gå till ett ställe och guidas rätt på en gång. Har ju snart kämpat ett halvår för att få rehabilitering, för jag fungerar varken på jobbet eller i livet. Har hur som bytt vårdcentral till en med beteendevetenskaplig kompetens kopplad till vårdcentralen. Vidare har jag på eget bevåg tagit kontakt med ett landstingsfinansierat företag som erbjuder sjukgymnastik för personer med den typ av besvär som jag har.

Eftersom jag ännu inte lyckats få hjälp med rehabilitering och jag inte har någon aning om hur jag bemöts av läkaren på den nya vårdcentralen så har jag själv börjat rehabilitera mig så gott jag kan. Det viktigaste för personer med depression är att få det att fungera med sömn, mat och motion. Därefter behöver en försöka lägga in aktiviteter som ger mer energi än de tar. Lättare sagt än gjort för den som lever på lånad energi, men tänker ändå att det är viktigt att göra det lilla en ändå kan göra. Regelrätt träning är bara att glömma i mitt tillstånd, men att gå promenad, eller stillsamt göra yoga fungerar ibland. Så det är bara att hålla fast vid det! Vad gäller maten så har jag åter infört restriktioner på kolhydratsfronten. Avdelningen sömn har det ju tyvärr varit knas med länge. Men nu har jag införskaffat tyngdtäcke. Känns lite som att sova i ett bollhav. 🙂 Vidare tar jag på kvällen ett naturläkemedel som ska underlätta sömnen. Och jag mediterar 20 minuter per dag. Jag vill inte påstå att det skett några dramatiska förändringar, men generellt sover jag bättre om nätterna även om det när jag är övertrött tar sin tid att somna. Men min Lifelog vittnar om att jag i regel får fler timmar djupsömn per natt än vad jag hade förut. Jag är fortfarande extremt trött på dagarna, känslig för intryck och har svårt att tänka, men jag upplever ändå en annan acceptans för mitt tillstånd. Och stundtals upplever jag det som att det ändå finns en spröd strimma av ork. Jag orkar t.ex. titta på serier nu. Och jag har börjat läsa igen. Inte mycket, det är svårt, det går långsamt, jag tappar tråden och måste stanna upp för att förstår det jag läser, men det är onekligen en förbättring mot att inte orka läsa alls.

Frågor och svar

Bästa frukosten?

Alltså frukost i sig är en favorit som jag gärna äter alla tider på dygnet! Fil med hallon, avokado med olivolja, hårdkokt ägg och te. På helgen lyxar jag gärna till det med varma baguetter.

Senast lästa bok? 

Mindset av Carol Dweck. Boken gav mig en riktig aha-upplevelse!

Vad blir du stressad av?

Krav och förväntningar, dålig kommunikation, dålig framförhållning, att inte ha kontroll över min tid eller min energi, asfalt och betong, större städer, att ha människor omkring mig längre än några timmar åt gången (även sådana jag tycker om), bli avbruten med det jag håller på med, starka ljud och buller, telefonsamtal, behöva göra saker jag inte ser någon mening med, för lite sömn, ställas inför en situation där alla valmöjligheter är dåliga, en fullklottrad kalender, åka tunnelbana och ungefär tre miljoner saker till.

Vad blir du lugn av?

Storslagen natur, skogspromenader, hundar, vara på resande fot och inte behöva ansvara för något annat än det jag bär med mig, fotografera, titta in i en brasa, ligga på soffan och läsa, öva fiol med öronproppar, långsamma satser i sonater och konserter av Beethoven, massage, yoga och att lyssna på Radiopsykologen i P1.

Telefon eller sms?

SMS. Eller ännu hellre, mejl. Jag har med mobilimperialismen och den dåliga täckningens normalisering i princip utvecklat telefonskräck. Ibland har jag svårt att höra vad folk säger i telefon, och detta kombinerat med att jag får ont i öronen av alla skarpa ljud som skickas ur luren gör att jag skjuter på telefonsamtal in i det längsta.

När grät du senast?

Häromdagen för att jag var så himlans trött och såg mig själv som evigt kämpandes med att hålla näsan över ytan för att inte drunkna.

Något du lärt dig på sistone? 

Rengöra silver utan Häxan Silverputs.

Något du funderar mycket på?

Hur jag ska få möjlighet att leva ett liv utan att överskrida mina resurser vad gäller energi och ork.

Vad önskar du att du var bättre på?

Sova, varva ner, planera in vaken vila samt att säga nej.

Vad vill du bli när du blir stor?

Det skiftar, men just nu drömmer jag om att bli någon slags kreativ entreprenör som bor på en gammal gård långt ut på landet och som har en hund som ständig följeslagare. Sen vore det helt ok om gården även befolkades av höns, får och getter. Alternativt kan jag tänka mig att bli upptäcktsresande kosmopolit och fri som en fågel.

Vilket mål jobbar du mot just nu?

Att skapa inre balans och ett hållbart leverne. För just nu går jag på lånad energi.

Helglängtan

Det var väldigt tungt att vara på jobbet idag, hjärnan fungerade sämre än igår. Från halv tre var det bara huvudvärk, förlamande trötthet och ren plåga. Och när jag är så trött så måste jag anstränga mig ännu mer för att ens kunna uppbringa någon slags miniminivå. När jag äntligen var klar för dagen var jag så utmattad att det var svårt att samla sig och gå iväg till tunnelbanan. Men med en rejäl portion jävlar anamma så lyckades jag ta mig till tunnelbanan och sedan hem. Jag behöver verkligen helg!

Vi har haft besök två helger i rad plus att jag hade konsert i söndags. Så återhämtningsmöjligheten senaste veckorna har inte varit optimal. Imorgon fredag ska jag jobba hemifrån. Efter jobbet ska jag först repa med min barockensemble. Därefter rullar Oskar och jag ut till stugan.

IMG_1676
Snölykta.

Ska bli så skönt att komma ut till landet, skogen och tystnaden. Åh vad jag behöver det! Och vi har sagt, inga måsten! Bara ta det lugnt, läsa, ge oss ut i skogen för att fotografera och kanske filma. Spela något spel kanske. Men ingen kamp, inga måsten, utan bara ta det lugnt och vila. Gå ut och titta på stjärnorna om det bjuds på sådana. Och sitta och kura vid brasan.